richard krantz

artist based in Malmö, Sweden.




























Duschen, 2012


short story (swedish)


En dag när jag duschade sögs jag ner i min golvbrunn. Jag hade tagit bort gallret som satt över hålet dagen innan för att rensa, men sen inte orkat.
Jag vet inte hur det hela gick till. Jag har läst lite fysik på gymnasiet så min bästa gissning är att någon granne också bestämt sig för att rensa avloppet, och kanske gjort detta med sugpropp, och på så vis skapat ett vakuumsug i hela mitt badrum.

De första timmarna där nere var naturligtvis ren panik, men kropp och sinne anpassar sig snabbare än man tror. Efter ett tag började min lekamen lära sig utvinna energi ur hårstrån, smutsvatten och, till min förvåning oxidationen som bildas på kopparrör. Jag levde bland, och av skit. Smuts. Den smutsigaste människan på jorden. Trots detta försökte jag ta hand om min personliga hygien. Minst en gång om dagen gick jag bort till någon grannes golvbrunn och tvättade mig med tvålen som sköljdes ner.

Jag trodde dock länge att jag skulle kunna ta mig tillbaka. ”Detta är bara en surrealistisk semester”, tänkte jag, ”det blir en rolig historia att dra på krogen”.
Jag återvände otaliga gånger till min egen brunn och försökte klättra upp, men givetvis var hålet för trångt. Ibland satt jag bara där, och väntade på ett liknande, fast omvänt, vakuumsug som eventuellt drog ner mig.

Ingenting hände.

Tills en dag, uppskattningsvis två månader efter att jag sugits ner. Jag satt under brunnen hopplöst väntande på ett mirakel, när jag hörde hur ytterdörren öppnades, med en nyckel. Jag började skrika och ropa allt jag orkade upp ur hålet, men då jag inte pratat med någon på mycket länge är jag osäker på hur det lät, jag tror inte att jag fick fram något förståeligt ord.
Efter en liten stund öppnades också badrumsdörren. Jag kände igen min mammas skor. Hon böjde sig, och tittade ner i hålet. Jag kände för att skrika igen, men gjorde det av någon anledning inte. Våra blickar möttes. Hon såg förvånad och lite besviken ut, och sedan mycket beslutsam. Hon lade tillbaka gallret över hålet och skruvade långsamt i skruvarna. Vi kunde fortfarande se varandra. Vi nickade mot varandra.
Vi visste båda två, att det var här nere jag hörde hemma nu.